05 november 2013

Idrott - nationalismens sista fäste

För ett tag sedan råkade jag överhöra en radiokanal som pratade om en utländsk/invandrad idrottstjej som numera börjat tävla för Sverige, och nu tagit Sveriges första guld på evigheter i någon idrott. Uppenbarligen handlade det om en väldigt duktig idrottare. Men jag tycker man kan ifrågasätta på vilket sätt denna tjej är Svensk, så tillvida att Sverige och vi Svenskar har något att vara stolta över för hennes framgångar. Detta är snarare en individuell framgång, av en tjej som (förutsätter jag) numera identifierar sig som en del av det Svenska samhället.

Det finns något väldigt konstigt med nationalismen inom idrotten. Nationalism förkastas i de flesta andra sammanhang. Inom idrotten är det dock accepterat att olika länder tävlar mot varandra, i ett slags propagandakrig för att hävda den egna storheten. Att det är lag och individuella talanger bakom framgångarna kommer nästan i skymundan när kommentatorerna skriker ut sin nationella stolthet i etern.

Men på vilket sätt har Sverige vunnit medalj bara för att en Svensk person gjort det? Varför ska jag känna mig stolt bara för att jag råkar dela medborgarskap med en medaljtagare? Varför ska vi uppmärksamma Svenska idrottares framgångar mer än andra nationaliteters? Det farsartade och ålderdomliga med detta synsätt blir väldigt uppenbart när en person, liksom tjejen ovan, helt plötsligt börjar tävlar för ett annat land. All heder och ära åt personen eller laget. Men är det inte dags att arbeta bort nationalismen inom idrotten?

Intressant? Andra bloggar om: , , , , ,